Hon kommer in i vagnen. Lätt böjd framåt med sin rollator. Sakta landar hon mjukt på tunnelbanesätet. Jag betraktar henne. Så elegant hon är i sin hatt, sin nyfrillade blonda frisyr. Tunga kinder och häng i haka. Snygg brillor. Stramt läppstift. Vilken lady 🎈.

Jag säger ”vad fin du är, och vilken elegant hatt du har….”. Hon lyfter blicken och ler brett och säger ”… å så rart av dig, tack”.

Jag tänker att, hon nog inte brukar bli tilltalad. Jag frågar ”hur mår du?” Hon svarar… ”jo tack, det är okej, men jag är 97 år – det är jobbigt nu. Och inte kan jag sköta mina bankärenden längre, ingenting kan jag göra snart, det ska vara Bank-Id till allt, och inga bankkontor finns det kvar…”.

Vi språkar en stund, om vad som har hänt de senaste 100 åren. Det är mycket som ska avhandlas inser jag. Ack så lite jag vet. Sen gör jag följe en bit i tunnelbanan före vi skiljs åt. Hon ler och vi vinkar, önskar mig en fin långhelg. Samma lika säger jag.

Jag tänker! Jaaaaa, hujeda mig, det är då inte lätt för bankerna idag. Hur ska de få sin ekonomi att gå ihop? Stackars bankdirektörer…!

Vem pratar du med idag? Det kan rädda liv, men kan även leda till din livs affär. Hej på er!

Micke 💛