Värsta kraschen skedde i Litauen 1997. Runt 200 km/h rakt ut i skogen. Stenar flög, bilen slog runt – käkade grus, vidare ner i ett dike, blommor och bin, för att slutligen… Säkerheten var inte alls den samma som idag, det har blivit bättre. Som tur är. Men vi tar det från början. 

Intresset för bilsporter fick Mats Thorszelius tidigt, redan vid frukostbordet i arla morgonstund via pappa Bo som även han var framgångsrik rallykartläsare. Snacka om #teamwork, hela familjen var med på tåget. Tja, kanske inte tåget…. Pappa Bo och hans tvillingbror Hasse lärde honom i princip allt. Mats påbörjade sin rallykarriär 1994. Under cirka två år körde han själv utan uppbackning av sponsorer och professionellt #team. Men det lossnade och 1996 rekryterades han till Opelstallet. Den tidens fartunder var en Opel Astra. En tvåhjulsdriven otrimmad skönhet. Med den bilen vann han både junior-SM och SM. 

– Det var skönt att vara en del av ett rallystall, jag kunde fokusera på min körning och det mentala. Så fick mekaniker och andra proffs fixa med bilen, säger Mats Thorszelius. 

Att köra rally är både fysiskt och mentalt ansträngande. När man toppar runt 230 km/h bland skog och sten finns det inget utrymme för misstag. Knopp och kropp går på högvarv. Men det tar även tid utanför banan, i synnerhet för de förare som inte har något stall. Många sena kvällar i garaget blev det. Många timmar på landsvägarna på väg mellan olika tävlingar. Rallyn slukade all tid, därför tog han sig vidare från SAS-jobbet på Arlanda som flygplansplåtslagare. Mats ville inte vara låst fysiskt till en plats, utan behövde kunna fixa och trixa med allt som hade med rallyn att göra, t.ex. bildelar. Han påbörjade ett nytt jobb närmare hemmet, ett jobb som #injusterare med fokus på #ventilation. Det ena gav det andra. Ventilation, montage, projektledning, OVK-behörigheter, certifieringar med mera. Mats med duktiga medarbetare hade börjat bygga upp en egen verksamhet; Thorszelius Ventilation & Service. 2009 var man 11 anställda, med allt vad det innebar. Fast det var inte bara kul – personalfrågor skulle ju också hanteras. 

– Förstå mig rätt. Medarbetare och personalfrågor är högst prioriterade. Vi ska må bra och trivas tillsammans. Liksom man inom rallysporten jobbar som ett #team måste även vi i företaget göra det. Det jag menar är att någon annan hade högre skills inom personalområdet. Resan med #airteam känns helt rätt. Vi är fler, vi är kraftfullare. Det är ett superhärligt gäng. Ja, vi har utmaningar, men vilka företag har inte det – det är ju det som är kul, säger Mats Thorszelius. 

1997 – 2002 var det Toyotastallet som gällde. Först en Toyota Celica och sedan Toyota Corolla. Trimmade bilar med fyrhjulsdrift. Kungligt! Åkningen blev en helt annan. Liksom säkerheten har höjts avsevärt inom Formel 1-sporten från 70-talet och framåt har så även skett inom rallysporten. Det är ett helt annat tänk idag. Det gäller även fokus på #miljö och #hållbarhet. Kanske är det en smula tråkigare, det är upp till var och en att bedöma. 

Saknar du rallyt? 

– Nja, egentligen inte. Lite kanske. Jag kör ju årligen midnattsrallyt med start och mål i Karlskoga med gamla kombattanter och rallykompisar. Det är kul. Bilarna ska vara från 90-talet, ej nyare. Det är rally på riktigt. Sen hänger jag med mina barn på gocart-banan. Ännu så länge vinner jag, men vem vet hur länge det står sig. Att jag har fyra SM-guld berättar inget om framtiden, säger Mats Thorszelius. 

Att Mats hade förmånen att få köra rally med brorsan, kartläsaren Tomas Thorszelius, under så många år innebar tydliga fördelar. Vi hade 110% förtroende för varandra och besiktningsrundorna gjorde vi tillsammans. Många segrar blev det…. Idag finns det mer tid för småprat, i synnerhet då vi även jobbar tillsammans. Det är inte riktigt läge för snicke-snack under racets cirka 15 mil i 150-200 knyck.

– Tomas 

–  Ja 

– Berätta lite om sommarplanerna, vart ska ni åka?

– 200 V6/kr 80 V3 ! H1 i vsk 100 V5 lyft håll höger ner i V3 H2…

Hur gick det med kraschen i Litauen?

Runt 200 km/h rakt ut i skogen. Stenar flög, bilen slog runt – käkade grus, blommor och bin, vidare ner i ett dike för att slutligen landa med ett magplask, däcken nedåt, tillbaka på banan. Boom! Störtbågen höll. Puh. Skönt att även brorsan klarade sig. Vi körde vidare…

Mikael Grawe